jag jobbar ju hellst med bildliga uttryck men idag blev jag fashinerad av några verbala uttryck, dessa kom till under en tågfärd efter skoltid. I tågvagnen satt jag , Bitta och johanna och pratade om allt och inget. meningar överlappade varandras. Vi hade haft en lång skoldag och rört oss kring begrepp som var nästintill obegripliga. När vi satt på tåget blev tillslut vårt eget tal lite märkligt.
Om en buss : -" den går ju ganska så, inte så ofta "
Om en reklambild: - " det ser så kallt ut, asså..inte så varmt"
När ses vi? - " dagen innan i övermorgon "
Det är en så vacker beskrivning av hur förvirrad man kan vara efter att ha läst komplicerad kurslitteratur och hur svårt man kan göra det för sig när man ska förklara något. man kan ju fråga dem som skriver litteraturen- varför göra saker mer komplicerade än vad de egentligen är? Är världen mer intressant om den görs komplicerad? svaret på frågan "när ses vi?" är däremot lite lustigt i situationen men kan också göra så att man missuppfattar det, och därför aldrig möter den andre människan. Är det bättre att missuppfatta saker kanske (i litteraturen) för att skapa nya uppfattningar och sidor av världen?
