vaknade sent idag. 08.10 öppnades mitt medvetande för verkligheten. 08.15 skulle jag vara uppe vid bussplatsen och möta johanna. Jag kastade mig i mina kläder och öppnade ytterdörren. Snöstorm!! måsta vända in igen och ta på mig lite mera kläder, och sprang sedan mot bussen. 
Jag började fundera på om min kondition var värre än den någonsin vart, då jag blev andfådd efter 10 meter. men insåg att det nog blev tyngre p.g.a all snö och uppförsbacken. Min puls hade ju inte heller hunnit med kan man säga, den var ju fortfarande kvar i sängen. Nåja, jag och johanna hann med bussen till skolan i tid.
I skolan hade jag svårt att fokusera på samtalen mina klasskamrater förde. Min blick åkte bara iväg ut, mot de yrande snöflingorna som stressade runt och inte visste vart de skulle lägga sig. Sådan fart, sådan spänning att se vart man hamnar tänkte jag. Man skulle vara en snöflinga. eller man kanske är det egentligen.. Ibland kan ju livet faktiskt te sig som en snöflinga.
Ibland kan en snöflinga dala ner, långsamt och i en någorlunda rakriktad linjeström. Ibland kan en snöflinga vara kaotiskt förvirrad likt i en tromb, cirkulerande och inte alls veta sin landningsposition. En annan har en klar destination, en hårdare frammarsh. vissa snöflingor är beroende av något tex vinden för att ledas rätt, kanske lite slumpmässigt.
När flingan sedan landat kan den ibland ligga kvar där, väldigt länge, som i en dvala. Den kan också blåsas vidare till en annan plats. Den kan kramas in till en boll bland andra snöflingor och den kan smälta på någons hand och bli något annat. Men det vackraste är väl ändå, att den kan sammansmältas med en annan...
